Ny blog och hemsida

Soluppgång över Unna Allakas, sett från Sjangeli

Soluppgång över Unna Allakas, sett från Sjangeli

Kära läsare!

Här kommer ett sista inlägg i denna blog – i framtiden kommer alla bloginlägg och nya bilder att publiceras på www.johanschmitzphotography.com.

För er som prenumererar på denna blog-adress, länka om till den nya adressen. För er som hittar in på denna sida för första gången, klicka er vidare till www.johanschmitzphotography.com. Förutom bloggen där finns det bildgallerier och annan matnyttig information.

Väl mött på den nya sidan!
Johan

Utsikt från Mårmapasset

Utsikt från Mårmapasset

Ovan molnen…

En bit nordost om Kebnekaise finns ett område som kallas Mårma. Jag besökte denna plats för första gången i mitten av september och blev förtjust i området. Landskapet var kärvt och stenigt, något som tilltalade mig. För den som tar sig upp i Mårmapasset några kilometer söder om STF:s vindskydd väntar storslagen utsikt. Jag lyckades nå passets krön en stund innan soluppgången, efter att ha spenderat natten till fots i fullmånens sken. Framför mig bredde den molntäckta Vistasdalen ut sig och bortom den högslätten Tjeurolako och Kåkitjårros toppar.

Som en dröm

Norrsken över Abisko Nationalpark

Utsikt mot Abiskoalperna

Här är det endast jag, bergen och stjärnorna.

 – Oändligt, tyst, kyligt.

 

Toppar från vänster i bilder: Keron (Giron), Tjåmuhas (Coamohas), Pallentjåkka (Ballincohkka), Ballinbogicohkka, Adnjetjårro (Ádnji) och Siellacohkka.

Höstvandring i Lappland

Gråväder i Dossagemvaggi

Gråväder i Dossagemvaggi

Årets höstvandring i lapplandsfjällen började vid Kungsledens entré i Abisko nationalpark. Efter ca fem kilomenter på den vältrampade leden i nationalparken vek jag av sydösterut in mot dalen Ballivággi och snart hade den breda leden förvandlats till en smal, böljande stig. Totalt blev det elva mils vandring och ca 11 000 höjdmeter ackumulerade på sträckan Abisko – Ballinvággi – Siellavagge – Alisvagge – Mårma – Vistasvággi – Unna Vistasvággi – Alesjaure – Unna Allakas – Sjangeli – Stuor Kärpel – Katterjåkk. Längs vandringen mötte jag hela två människor, medan antalet fjällugglor jag mötte uppgick till det dubbla och lämlarna sprang framför fötterna på mig tätt som oftast.

Denna sträckning överträffade alla mina förväntningar och var mycket omväxlande – från Abiskos lummiga fjällbjörkskog till Mårmapassets blockterräng. Särskilt etappen mellan Sjangeli och Katterjåkk gjorde stora intryck på mig. Leden gick här över högfjället ovanför trädgränsen i ett sterilt sten- och klipplandskap. Regnskyarna som hängde tunga ovanför mig förstärkte det monokroma intrycket. Dagens bild kommer från dalen Dossagemvaggi söder om Stuor Kärpel. I bakgrunden skymtar det glaciärklädda berget Beatnacorru som ligger i Norge.

Camera Natura 3/2014

Camera Natura 3/2014

Camera Natura 3/2014

I senaste numret av Camera Natura finns mitt tiosidiga reportage ”I trakterna av Kebnekaise” att läsa. Det är en ära att för första gången ha fått bilder publicerade i detta fantastiska magasin. Titta gärna in på http://www.cameranatura.se/. För 320 kronor får du en årsprenumeration, något som jag rekommenderar dig att satsa på.

Gränstrakter

Storsteinsfjellet

Med förgrunden i Sverige och bakgrunden i Norge

Ikväll bjuder jag på en svensk-norsk bild från förra veckans vandring i fjällen. Den solbelysta förgrunden ligger i Sverige, inte långt från Unna Allakasstugorna och de bland moln dväljande topparna av Storsteinsfjellet ligger i Norge. Vandringsleden mellan Alesjaure, Unna Allakas och Katterjåkk överträffade alla mina förväntningar. Förutom stugvärden i Unna Allakas träffade jag inte en enda människa på denna delsträcka. Däremot fick jag stifta bekantskap med tre fjällugglor i skymningen vid Sjangeli, en liten stund innan norrskenet började dansa över himlen.

Hit, men inte längre…

Hit, men inte längre

Natt vid Siellajohka

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig… Under sommarens fjälltur planerade jag att vandra upp i Singivaggi från söder, förbi det magnifika Silverfallet. Övriga dagar denna vandringsvecka bjöd på strålande sol och ca 30 grader varmt, men just denna dag, som skulle komma att innehålla den brantaste passagen, ösregnade det. Ju längre upp mot Singivaggi jag kom, desto mer började jag tveka inför min planerade rutt. Av allt vatten från himlen hade stigen och alla stenar blivit blixthala och med en ordentlig lutning i alla riktningar var tillvaron allt annat än njutbar. Detta till trots lockade nyfikenheten och alla historier om hur vackert Singivaggi ska vara, mig allt längre. Snart tog det dock helt enkelt tog stopp. Framför mig låg en stor, brant och rund sten som skulle passeras och vid sidan av denna bjöds fritt fall ner i forsen. Efter ett bra stunds övervägande, lite vila och intag av en energikaka tog jag förnuftet tillfånga och kom överens med mig själv om att återvända vid ett torrare tillfälle. Jag ville ju komma hem och kunna berätta om upplevelsen för er som läser detta.

Sakta började jag gå tillbaka och besviken på mitt nederlag slog jag upp tältet så fort landskapet planade ut och sedan gick och lade mig. Vid midnatt hade jag funnit mig i situationen och steg upp för att dokumentera området som satte stopp för vandringen – nu skulle jag få planera om resten av turen för att hinna tillbaka till det bokade tåget hem.

%d bloggare gillar detta: